” En tjej har en annan hjärna, vet du, en annan hjärna, kan inte ta in en fotbollsmatch, se, ta in och beskriva ett skeende på samma sätt som en man, annan hjärna, annan hjärna”. Det är bara tio år sedan en prisbelönt manlig reporter på Radiosporten gav sin syn på varför inte kvinnor kommenterade hockey- eller fotbollsmatcher.
Citatet har slående likheter med argumenten man använde i debatten om kvinnlig rösträtt i början på förra seklet. Fram till dess var det männen som hade den politiska makten. En annan uthålligt manlig bastion är sporten och sportjournalistikens värld. Här kan man fortfarande möta uppfattningen att kvinnor och kvinnliga reportrar har en bristande förmåga att förstå sport.
Jämställdhetsarbetet har kommit en bra bit på väg i samhället men är långt ifrån färdigt. På sportredaktionerna har det däremot gått extra långsamt. De gamla och dolda manliga maktstrukturerna sitter kvar i väggarna.
Jag blev nyfiken på det här med kvinnliga sportjournalisters arbetssituation och villkor. Vi vet redan att det är betydligt fler män än kvinnor som jobbar på sportredaktionerna och inom idrottsorganisationerna. Det råder en ”grabbkultur” där männen sitter på de styrande positionerna. Dessutom finns en diskriminerande attityd hos publiken. När Jenny Modin, SVT, återberättade argumenten om varför kvinnor inte kommenterar sport, häpnade jag. Jag intervjuade också sportjournalisterna Jennifer Wegerup, Aftonbladet, Anna Friberg, Expressen, Ann-Britt Ryd Pettersson, SVT, Emma Lukins, TT, och Lisa Edwinsson, DN. Alla hade liknande historier att berätta.
Vad är det då som lockar kvinnor till yrket? Hur står de ut? Varför stannar de?
Redan från början var idrotten en av samhällets mest maskulina institutioner. Det var mannens arena där kvinnor bara hade tillträde till läktarna för att beundra de idrottande männen. Inom journalistiken var det män som skrev om idrottande män, för en manlig publik. Forskning visar att även om mycket har hänt inom sporten är det fortfarande en stark dominans av män i maktställning som ledare och tränare hela vägen från den organiserade barn- och ungdomsidrotten upp till professionell nivå. Det senaste decenniet syns en tydlig skiftning i balansen mellan manlig och kvinnlig idrott. Kvinnorna hamnar på prispallen allt oftare där de då också får mer medial uppmärksamhet. Fortfarande dominerar manlig idrott framför kvinnlig inom de flesta sporter och inom medierapporteringen.
Nuläget inom journalistyrket i stort visar god balans där kvinnorna idag utgör 51% av yrkesverksamma journalister. Balansen mellan kvinnor och uppnåddes för femton år sedan. Inom sportjournalistyrket släpar det efter ordentligt. Vid senaste mätningen utgjorde kvinnorna endast 12 % (källa: SSF, SJF). Utvecklingen går sakta men säkert framåt och idag har fler kvinnliga sportjournalister tagit plats i TV-rutan och i radio, som reportrar, nyhetsuppläsare och programledare. Men fortfarande är det få kvinnor som söker sig till sportjournalistiken.
En anledning till varför jag har gjort studien är att ta reda på varför så få kvinnor söker sig till sportjournalistiken och vilken betydelse det har. Det behövs även en diskussion om hur sporten påverkas av könsmönstret inom journalistiken. För att undersöka sportjournalistiken ur ett genus- och produktionsperspektiv intervjuade jag dessa sex kvinnliga sportjournalister från olika redaktioner, i olika åldrar, med varierande arbetslivserfarenhet. De fick berätta om hur de uppfattade sin roll som journalist, om sporten och mediernas betydelse, hur det fungerade på sportredaktionerna, hur de blev bemötta av kollegor och ute på fältet.
På bilderna Anna Friberg,
Expressen och jag.
Fotograf : Staffan Löwstedt
Vad visar resultaten? Jo, de visar att sporten som samhällsbärande funktion är mycket betydelsefull, den förenar över alla gränser och kan ge oförglömliga upplevelser. Den engagerar och stimulerar vardagen och kan verka som ett kitt mellan olika samhällsklasser, etniciteter, mellan utövare och supportrar. Anna Friberg menar att ”det spelar ingen roll om du är elitidrottare eller ett hängivet fan /.../ Det är så viktigt att det finns något för folk att våga tro på, att känna engagemang för något gemensamt”. Gemensamt för de reportrar jag talat med är att alla uttrycker just detta och att yrket som sportjournalist är fantastiskt.
Men inom sporten finns det maktstrukturer och manipulationer som är djupt rotade. Det handlar om att upprätthålla ett könsmönster där den manliga normen anses mer värdefull. Det är den mall som kvinnor måste förhålla sig till, jämföras med och bedömas utifrån. Det är så djup rotat att det i många fall inte ens uppmärksammas.
För att överleva på en redaktion använder, enligt forskarna, de kvinnliga journalisterna olika strategier. Som att spela på sin kvinnlighet, fly fältet, bli en av tjejerna eller att bli en av grabbarna. I undersökningen är det slående hur nästan alla intervjupersonerna upplever att anpassning på redaktionerna är det som fungerar bäst. Lisa Edwinsson beskriver ”jag smälter bara in i rådande atmosfär utan att tänka på det”. Omedvetet antar de strategin att bli en av grabbarna. Forskning visar att familjesituationen, positionen i syskonskaran formar egenskaper man senare i livet använder sig av för att positionera sig i exempelvis i en manlig sfär. Pionjären Ann-Britt Ryd Pettersson förklarar ” jag är lillasyster till en bror, så för mig var det naturligt att vara med killar/…/ jag var trygg i mig själv, var intresserad och kunde sport”. Gemensamt för alla intervjupersonerna är att de alla har idrottat sedan ung ålder, nått de högre divisionerna och vissa har till och med idrottat på landslagsnivå. De har växt upp tillsammans med bröder och killar. De har de sportat, umgåtts och haft kul, på samma villkor. De är vana vid de manliga strukturerna och vet hur de ska spela spelet.
På redaktionerna är det inte heller ovanligt att de kvinnliga sportjournalisterna utsätts för olika härskartekniker. Enligt forskning utövas det av män som känner sig hotade och vill behålla sina revir. Framför allt av män på högre positioner men även av manliga kollegor. De utnyttjar de vanligaste teknikerna som att förlöjliga, förminska, osynliggöra och kompetensavklä. I likhet med de andra som jag har intervjuat berättar både Lisa Edwinsson och Emma Lukins att de många gånger blivit utsatta för ”förminskning” både av chefer och idrottare.”Jag vet inte om världen har blivit en bättre plats eller om det är jag som blivit bättre. I början möttes jag av många lilla gumman-situationer. Så blir inte en kille bemött även om han är ung och ny, då är stämningen mer grabbig”, förklarar Emma Lukins. Intressant är att även en del av de yngre manliga sportjournalisterna anammar en nedsättande jargong gentemot kvinnliga kollegor, kanske för att det är enklast och för att det alltid har varit så. Det sitter i ”väggarna” på redaktion, i sporthallen och det går inte att få bort, inte så länge den äldre generationen finns kvar i ledningen, på redaktionen och i styrelserummet. Jennifer Wegerup förklarar ”så länge de sitter där med sitt tolkningsföreträde och bestämmer hur det ska vara och vad det är som gör en bra sportjournalist måste kvinnorna anpassa sig och följa reglerna”.
För att fullstända källor och för att läsa uppsatsen i sin helhet se Kvinna sportreporter- inte på samma villkor
Sportjournalisterna som deltog i studien:
Lisa Edwinsson, 32 år, sportreporter på Dagens Nyheter
Anna Friberg, 38 år, krönikör och sportreporter på Expressen
Emma Lukins, 30 år, sportreporter på Nyhetsbyrån TT
Jenny Modin, 36 år, evenemangsreporter online på Sveriges Television
Ann-Britt Ryd Pettersson, 61 år, programledare, reporter och redaktör på Sveriges Television
Jennifer Wegerup, 42 år, nyhetskolumnist på Aftonbladet och krönikör på Sportbladet.